Stålstaden

Lillpuben är en institution i Sandviken som är så viktig att det är svårt att beskriva för någon som inte är från staden, men ni har säkert ett liknande ställe om ni kommer från en bruksort eller ett litet samhälle eller en förort någonstans. Sedan tidigare i somras är nya ägare Mathias Åberg och Lars Eriksson, profiler inom det lokala musiklivet, den bra sidan av politiken och Sandvikens IF-supporterklubben. Jag skriver en hel del om det sistnämnda i Stålstaden#3 som ni kan beställa genom instagramkontot, @ollesrandomsaker.

Lillpuben har de senaste åren fört en tynande tillvaro, under namnet Lillpuben Burgers, och försökt köra finhamburgare som nisch. Bra att någon höll lokalen öppen och man måste väl få satsa på det man tror på, men jag har helt klart saknat ”gamla” Lillpuben och det har inte heller gått så jättebra, så lokalen har varit till salu en tid. Mathias och Lars har 100% känsla för ställets historia och identitet, men 0% erfarenhet av att driva en pub. Så strax innan öppnandet offentliggordes det att ägaren till superetablerade Mulligan’s går in som delägare och har dessutom erbjudit Matte och Lars praktik för att lära sig arbeta i bar!

Till att börja med kommer de driva Lillpuben efter sina vanliga jobb, som ett hobbyprojekt. Det ska bli mer en kulturscen och öppettider kommer kanske variera till en början. Just nu finns alltså ett tillfäller att besöka en äkta DIY-pub i Sandviken.

Linesmen är ett av Sandvikens äldsta aktiva band, som via ett antal namnbyten existerat sedan åtminstone 1994. De gjorde en av sina första spelningar på Hagarocken i Hofors, när jag även själv spelade, som 14-årig trummis i skatepunkbandet Inner Alley. De har alltid legat nära den irländska folkpunken, så som den gjordes av The Pogues på de klassiska albumen ”Rum, Sodomy & the Lash” och ”If I Should Fall From Grace With God” och även om den likheten blir mindre och mindre viktig genom åren så finns den ju alltid där. Det fanns även ett band här i Sandviken som hette Elvert Underground, där Luger-Ola ingick, som körde samma stil i skarven 80/90-tal och som var förebilder för Lord Chamberlain’s Men, som Linesmen hette när de startade.

Mathias inleder med att prata om hur han träffade både sin första kärlek, mamman till hans barn och hans nuvarande fru här på den här puben! Och att vi i publiken säkert har ett liknande förhållande till den, om än inte riktigt lika sjukt som hans. Och där har vi det ju, det har liksom utspelats så mycket liv på det här stället. Jag flyttade från Sandviken när jag var 22 år men har fortsatt att komma tillbaka på somrar, på jular, spelningar på Kungen och varje gång jag kunnat har jag återvänt till Lillpuben. Utom den här sista tiden jag pratat om när den inte gått att känna igen då. Nu är den återställd! Ett magiskt ögonblick var när jag såg på facebook att de fått tag på den här gamla reliefen som alltid hängt över sittplatserna närmast toaletten:

Linesmen spelar inledningsvis ett kort set på 4 låtar. Mathias sjunger om att ringa upp sin kompis den första vårdagen i Sandviken och om Barcelona under den spanska revolutionen 1936. Och visst känns det som Matte växer in i rollen som Sandvikens bruksgitarrpoet – vi har Plura i Norrköping, Winnerbäck i Linköping och för all del, Thåström här i södra Stockholm. För dem som kommer från de där städerna kopplas alltid rösten och referenserna i låttexterna till ens uppväxt och viktiga händelser i livet och det är väl inte så kontroversiellt att påstå att Mathias fyller den funktionen i Sandviken. Visst kan vi hitta några andra kandidater också men det beror väl på generation osv.

Rickard och Amanda spelar akustiskt, det är extremt kompetenta versioner av kända låtar. De är ”lokala”, Rickard från Gävle och Amanda från Österfärnebo men jag tänker att jag hellre vill umgås ute än se en trudadurspelning just nu. Men då spelar de en fantastisk version av ”Pet Sematary”, en av mina favoritlåtar med The Ramones som såklart förstärks av kopplingen till Stephen Kings mästerverk (som jag förresten kommer skriva om i ett papperfanzine snart).

Förutom Jon som jag redan hängt med halva veckan då vi lämpligt nog har barn i ungefär samma ålder, är Mika och Gurra på denna stora begivenhet och några andra som jag glömmer. Det avhandlas det vanliga. Mika och Jon har varit på Ostämman (rapport: förutom Kronofogden och Gefyr, var Prescriptiondeaths ”sista” spelning, Fredagen den 13:e, Avskum och franska Deletär helt sjukt bra). Jag är extremt avundsjuk, jag skulle ha gått men det dök upp ”livs”-grejer. Läs mer om Ostämman i mitt inlägg från förra sommaren.

En läsare konfronterade mig på uteserveringen! Som jag inte kände personligen alltså. Det här händer nästan aldrig. Han tilltalade mig med mitt instagram-alias @ollesrandomsaker och vi kom fram till att vi haft en DM-diskussion när han köpte mina fanzines, om Östanbyn där han bor och där Jon är uppvuxen, om JVVF kultur, korpfotbollen i Sandviken på tidigt 00-tal och den före detta Sandvikens IF-spelaren, numera utlandsproffset Ludwig Malachovskis favoritlåtar med Fleetwood Mac (jag tror han gillade typ ”Dreams”, ”Little Lies”, ”Seven Wonders” och ”Go Your Own Way”, mindre av bluesgrejorna med Peter Green).

På Lördagen var jag dessvärre redan hemma i Stockholm när invigningshelgen fortsatte. Odengatan 1B spelade live, ännu ett Sandvikenband jag faktiskt inte har sett, jag har till och med delat en scen med Karolina Dahl, som ni fanzinenördar därute såklart känner till! Vi får återkomma till Odengatan 1B och fanzineskribenten Karolina Dahl en annan gång, det är absolut en egen artikel.

Avslutningsvis tänkte jag att jag gör samma sak som jag gjorde när jag skrev om St Jimi Sebastian Cricket Club-spelningen i höstas, jag klipper in lite av min intervju med Mathias Åberg från Stålstaden#3:

Olle: Om vi börjar med dig, när du växte upp och mötte någon slags musikkultur i våran gemensamma stad Sandviken, när var det ungefär och hur såg den ut då?

Mathias: Jag upptäckte musik på riktigt och började spela i band runt 1992. Vår basist Slava var engagerad i Back Beat Bolaget. Det var väl mycket därifrån det gick upp för mig att det fanns något annat än musikskola, jazz och Tomas Ledin i Sandviken. Det jag upptäckte, det där andra, tror jag att jag upplevde som två världar –  Lugers nyskapande, svårare scen på Kungen som ett community och hårdrocken på Rockhuset som ett. Punken, grungen kanske någonstans däremellan. Jag tror att jag såg en livfull och spretigmusikscen med det gemensamma att vi i förväg greppat tag i den bit av framtiden som vi trodde låg framför oss, istället för att jobba målinriktat. Jäkligt mycket aktivitet, jäkligt mycket kreativitet – men inga som breakade. Jag tror att det var det som gjorde den så cool. Den hade i alla fall den inverkan på mig, att jag slängde allt annat åt sidan

Olle: Var det givet att börja spela någon slags Pogues-inspirerad folkpunk?  Du var ju inne på Luger och Ola Broquist som spelade i Elvert Underground, i efterhand är det lite iögonfallande att det fanns två “irländska punkband” i Sandviken vid samma tid? Ok med två punkband eller hårdrocksband men den genren behöver just specialkompetens som fiol, mandolin etc?

Mathias: Vi hade nog inte upptäckt the Pogues om inte Elvert Underground hade funnits i Sandviken och jag tror inte att jag hade kommit in på musik om jag inte hört The Pogues. Vi behövde nog en period där vi försökte kopiera Elvert Underground / the Pogues innan vi kunde börja försöka leta oss mot vidare. Låna någon annans identitet innan vi kunde börja bygga på en egen, och det tog nog några år. Jag tror inte att jag som 15-åring hade kunnat ställa mig och vara Kurt Cobain eller Thåström, det var lättare med något obskyrare som inte så många hade koll på som Luke Kelly i the Dubliners eller Shane MacGowan.

Olle: Vad har bandet hetat genom tiderna och har det alltid varit du och fiol-Lars? 

Mathias: Ja, det har alltid varit jag, Lars och Danne på bas. Vi började som Lord Chamberlain’s Men, men bytte namn (när vi fick in Mats på trummor) till Katyusha runt 1999. Det namnet skrotade vi när ryssarna gick in i Ukraina och kör nu under The Linesmen.

Hur ser du på utvecklingen musikaliskt? När jag lyssnar på nya Linesmen tycker jag inte det är så mycket Pogues kvar mer än att fiolen är närvarande i sättningen.

Mathias: Vi gick nog mer och mer bort från The Pogues redan runt millennieskiftet och framåt. Vi gjorde ett par demos innan 2010 som var ganska hardcore-influerade (med fiol dårå). Det har aldrig varit min musik och jag var väl den som köpte in minst på den utvecklingen. Linesmen tycker jag känns som ett steg tillbaka mot ett lite folkigare sound men såklart långt långt ifrån the Pogues. 

Olle: Hardcore? Coolt Haha den tiden missade jag helt. Jag minns att redan när ni bytte till Katyusha var det väl mer lite folkligt kryddat rock/postpunk det är väl ingen hemlighet att du gillar New Model Army.

Mathias: Exakt, det var ju New Model för mig som gällde men dom andra är ju rockers på ett annat sätt så är det ju.

Olle: Igen, Hardcore? Skriksjöng du på de låtarna? RATHER BE DEAD!!!!

Mathias: 😄 nej jag höll ju emot men Larsa hade väl önskat det

Olle: Hur spelar man hardcorefiol? Kanske mer en fråga till honom… Refused, om jag ska ta upp dem igen, har ju en låt med cello men där tror jag de flesta skulle hävda att de inte är ett hc band längre

Mathias: Det skulle förmodligen inte många anse att våra demos är heller, det är väl mer hardcore-wannabes kanske. Ja man kanske får försöka rota fram något exempel på låtar. 

Olle: Haha coolt. Jag är absolut intresserad , har ju ett visst intresse av lokal musikkuriosa.

Olle: När kom du först i kontakt med fotbollssupporterkulturen och har det alltid varit Sandvikens IF?
Mathias: Ja, det har alltid varit Sandvikens IF men morsan är från Göteborg så vi höll på blåvitt under deras europa-äventyr under 80-talet. Farsan skickade efter en supporter-publikation som kanske också är det första fanzine-aktiga jag läste. Rörmokare, elektriker och industriarbetare mot glassiga heltidsproffs i Barcelona. Jag dyrkade Torbjörn Nilsson och grät när Johnny Ekström såldes till Empoli, men IFK Göteborg lämnade jag kvar i barndomen. Jag la fotbollen helt åt sidan under några år på 90-talet i någon slags baksmälla efter min egna tid som ungdomslirare, kanske också att det var en del i någon slags frigörelseprocess. När jag återkom hade den moderna fotbollen redan börjat ta över, men i Sandvikens IF gick man fortfarande till jobbet innan träning.

Olle: Det finns många beröringspunkter mellan musikscenen och supporterkulturen i Sandviken, till exempel St Jimi Sebastian Cricket Clubs fantastiska inmarschlåt ”Håll mina vingar”. Men vad skulle ni säga är likheterna mellan att syssla med supporterkultur och underjordisk musikkultur?

Mathias: Redan på ytan har vi ju det gemensamma i att mycket handlar om att göra det själv. Låtar, tifon, merch, backdrops, fanzines – ja det är ju i stort sett samma sak. Mycket av det vi gjort inom fotbollen – att stå och sjunga på en läktare i Söderhamn och Haninge är ju som att spela sin musik på en fritidsgård i Uppsala inför ungefär lika många åskådare. Man gör det man gör, inte för att det ska appellera till någon bred massa eller för att det nödvändigtvis ska leda vidare till något utan därför att det är exakt detta man vill göra här och nu. Om du följer ett allsvenskt topplag eller någon europeisk storklubb så kan du ju klicka i ett redan färdigt koncept, du kan ansluta dig till dom tusentals supportrar som redan står där. Känna dig som en del i något där ramarna redan är satta.

Anledningen till att vi har Sveriges bästa inmarschlåt är väl i motsats till det att den skrevs av en undergroundsångare som utgick från sig själv och inte från vad som skulle kunna tänkas vara omedelbart tillgängligt för en bredare publik. Med risk för att stå där och sjunga ensam.