Stålstaden

Olle: Ja, uppdraget idag är att Stålstaden ska recensera ett blandband som min bror Johan gjorde till Hultsfred 2004 och det har rubriken “folk pop etc”. Och hur skulle du beskriva var vi var musikaliskt, om vi tar en snabbkoll på den här låtlistan så är det ju alltså typ indie och indiefolk, den här tiden runt 2004 så var det så att inom ny musik var vi väl ganska mycket inne på typ Indie, det hade varit en postpunkvåg med DFA-banden och band som Liars… Men band som Hidden Cameras, Camera Obscura, Belle & Sebastians då nya “Dear Catastrophe Waitress” så klart….

Johan: Jag lyssnade typ på vad hette han då som gjorde elektronmusik med folk också från England då … Patrick Wolf! Tyckte mycket om den skivan och Postal Service som kom då som var samma stil, elektronisk indiepop. 

Olle: …Vilket folk liksom tänkte var en ny genre då sedan bara “vänta, det är ju synthpop!” haha. Sen har man alltid varit över hela stället musikaliskt och vi listade ju de tio bästa death metal-riffen och repade med vårt fejk-grindcore band Uzi Death Army…  

Johan: Haha, jag minns inte det! 

Olle: För tydlighetens skull, när jag pratar om listor och sånt så umgicks vi i Sandvikendiasporan som var lite utspridd i London, Göteborg, Uppsala etc, mycket på den här tiden genom vårt interna forum, Top 10 klubben. Det diskuterades nya släpp, listades diskografier. Men inom ny musik, jag tyckte att metal, hardcore och sånt man lyssnade på på 90-talet hade blivit lite tråkigt och det var mest indie och elektronisk musik inom ny musik. Jag bodde i Göteborg här och du bodde kanske fortfarande i Sandviken men flyttade hösten efter detta spelades in? 

Johan: Mmm… tror jag bodde nog på Plangatan i Erskinehusen då. Bandet börjar ju jäkligt starkt tycker jag, Hidden Cameras “Steal all you can motherfucker”, asså bara titeln! 

Olle: Den låten skulle jag säga att den kommer ifrån deras portademo som sedan gavs ut på skiva, “Ecce Homo”. Han var ju väldigt uttalat gay och det är många såna explicita teman som den om golden showers…. vi var ju jävligt inne på första skivan vad heter den “The Smell of Our Own”. 

Johan: Sen är den som kommer efter möjligen starkare, “Mississauga Goddam”.

Olle: Men det är liksom en sån här “Ride the Lightning” eller “Master of Puppets”-situation, man kan argumentera för båda. Men vidare på bandet, jag tänker att det börjar ju med en indie-rökare men om man tittar vidare lite längre ner så har vi också King Creosote, UNPOC,  James Yorkston, de kom ju från en jätteliten stad som heter Fife i Skottland där de hade nån mikro-folk scen och alltså James Yorkston låter ju som Pogues lugna låtar, fast UNPOC låter som nån sorts som burkig LoFi version av Beach Boys. Känner att vi kommer komma in på Beach Boys förr eller senare i den här diskussionen…

Men som sagt det är väldigt spretigt och ganska kort efter startar vi ju vårt kängpunkband Dödsoffer i Göteborg och så men just på den här tiden så var det att man mest var på konserter och sånt med var väl typ lite åt indie-hållet. Viktigt för det här blandbandet, vi har alla de artisterna med, är att Sufjan Stevens spelade i Sandviken. Jag kunde inte gå på den konserten för att jag bodde i Göteborg och han spelade mitt i veckan så jag såg samma turné fast på Sticky Fingers. Jo på Sandviken-spelningen var han ju förband egentligen till alltså han från Sixteen Horsepower, David Eugene Edwards. Alltså, folk som har sett honom live säger att han är så superkarismatisk så man blir liksom helt indragen i det där, han är ju väldigt kristen, som en predikant.
Johan: Jo jag minns det här nu, han sa frågade om “Do you have a king here in Sweden” och folk var liksom lite fulla och sa typ “Carl-Gustav!” och han säger med dramatisk röst såhär “DOES JESUS RING A BELL?” 

Olle: Haha, kristen country, det här och Krishna-hardcore var liksom de enda gånger en independent-scen som man har liksom varit involverad i haft overlap med så här religiös musik, religiösa dårar. David Eugene Edwards står på Kungen och pratar om Jesus liksom, det är lika konstigt som att 108 står på Cafe Q och sprider Krshna-consciousness. Klart vissa tycker att det är helt rimligt, jag vet att de finns … men ja, det var ju fina låtar. 108 hade också bra låtar!

Men den här Br Danielsson, som vi tyckte lät konstigt på bandet, vi fick fundera på vad det var för något, han sjunger liksom alltid i falsett, skriker i falsett… han var förband till Sufjan och David Eugene och han gjorde spelningen utklädd till träd. Vår kompis Erik A hade ju nån sorts web-fanzine och han intervjuade honom (och Sufjan Stevens också) och  han frågade Br Danielsson den enda frågan alla ville veta “Varför spelar du utklädd till ett träd?”

Johan: Vad sa han då? 

Olle: Jo men han sa något ganska rimligt om du vet så här att man vill ha avstånd mellan publiken och artisten och att de liksom ska tas ur den vardagliga situationen att man är på konsert liksom och att att det är liksom så här vi befinner oss i en föreställning på nåt sätt. 

Johan: Ja precis men det är ju som det här, vad heter det ”främmandegörande effekt”, vad heter den tyska dramatikern? Berthold Brecht. Han skrev en massa om det där.

Olle: Okej saker jag hade att säga om Sufjan Stevens konserten, nu såg jag inte konserten i Sandviken men jag såg samma turné i Göteborg, jag kom ihåg att han spelade “The Dress Looks Nice On You” som är med på det här blandbandet. Men han spelade flera av de bästa låtarna från “Michigan”-skivan också, sen debuterade han den där låten “Chicago”, det är väl hans största hit. Den är med i den här filmen “Little Miss Sunshine”. Vi såg om den med de äldre barnen för ett tag sen, den är skitkul faktiskt. Och ja jag tyckte att det var så jävla bra, men han gjorde inte den där grejen som Kungen-spelningen är berömd för, vad heter det whiteboard-tavlan? 

Johan: Jag tror han gjorde kartan spontant, han hade hittat en whiteboard på Kungen och tog upp den på scenen och ritade på den mellan låtarna, han hade ju ritat så här en karta över Michigan, det kanske såg ut lite som på skivan och så kommer jag ihåg att han pratade liksom om “här är Ann Arbor, där kommer Stooges ifrån. Och berättar om en massa andra artister från Michigan, Aretha Franklin, Eminem, Madonna…

Olle: Och vissa av hans låtar finns ju med på kartan, “The Upper Peninsula”, jag tror han pratade lite om vad de handlade om. Den här “For the Widows in Paradise” låter ju som en väldigt poetisk titel, men det finns faktiskt en ort som heter Paradise som man ser där, som jag tror var väldigt såhär White trashigt, det är ju den miljön han skriver om, han är väl typ uppvuxen på en trailer park. “I’d Swim Across Lake Michigan” börjar ju en av de bästa låtarna också, tror det är från “Seven Swans”.

Johan: Men jag minns inga låtar som du gör eller vad det var för sättning, spelade han bara själv?

Olle: Det var en mindre sättning, det var en trummis, Sufjan spelade banjo och mandolin och så så var det i alla fall nån tjej som sjöng stämmor, det är mycket stämmor på den här folkskivorna. Och så var det väl nån också som spelade orgel eller nånting, jag tror att han spelade “Chicago” med typ bara orgel, trummor och kanske nån gitarr eller bas eller nånting. Det var en väldigt nerskalad version, inte som det var på skivan är det ju en orkestral låt liksom. Men jo när han pratade med Erik A, var han helt allvarlig med att han skulle genomföra det här “Fifty States”-projektet, att göra ett album om alla amerikanska delstater. Kort efter detta gav han ut Illinois-skivan med “Chicago”-låten på och det blev ju den sista han gjort såhär långt om delstater. Men då hade han mycket planer för det.

Johan: Jo jag minns att jag åtminstone var i rummet när han sa det, eller om han sa det direkt till mig att asså så här, vi får se kanske jag liksom kan liksom lägga över det här projektet, outsourca det på andra artister, så han hade nog ändå en bild av att det kanske blir lite jobbigt att göra 50 skivor. 

Olle: Jo! Han hade också sagt till Erik A att några skivor som är så här “fly over-states”, du vet, Wyoming och sånt, som bara är en fyrkant på kartan som bara är motorväg typ, då kan man göra minimalistisk musik! Det gillar jag. Det har han ju också arbetat med sen, gjort minimalistiska elektroniska album, han har ju flummat ut mycket i sin karriär, men det är de där tidiga folk-skivorna som är bäst och sen gick han tillbaka och gjorde samma sak med den här “Carrie and Lowell” som handlar om hans föräldrar, det är ju typ hans bästa skiva.

Ok, mer om blandbandet då, jag skulle vilja säga angående indiefolk, att jag har en skarp gräns där 2008 nånstans, när så här band som Fleet Foxes och vad heter de vad heter de…

Johan: Beirut?

Olle: Nej inte Beirut, de är indie-folk! Men vad heter det där bandet som typ alla musik kritiker lyssnade på på den tiden, de är samtida med Fleet Foxes… de är med i den där Bob Dylan dokumentären som du gillar… 

Johan: …Mumford & Sons! Ja dom är så jävla tråkiga! 

Olle: Jag drar en skarp gräns där, jag ska försöka motivera det på nåt sätt för att det egentligen besläktat men, de där tråkiga skäggen… när Mumford & Sons kommer på scenen blev den här musiken inget kul längre.

Johan: Hade de inte skägg innan? 

Olle: Men 2008 blev så uttalat, då skulle alla ha helskägg och se ut som The Band. 

Johan: M Ward har jag en annan favoritlåt med, “Sad Sad Song” är med här, jag tycker om en låt som heter “Outro”…

Olle: Den är med på ett av dina andra blandband som vi har med oss. Det här bandet Erase Errata som du inte kommer ihåg vad det är här för nåt, det är typ så här tre tjejer som spelar nån skitig postpunk, riktigt avig. Och det här skulle jag säga är typiskt Johan att gå helt off genren där man spelar in ett band bara för att du tycker att det är en bra låt ska den med liksom. Jag är ju tvärtom, jag tycker att man ska hålla en linje liksom när man gör blandband.

Johan: Det kanske också var så att jag fick slut på skivor och måste lägga till nåt… 

Olle: Du har ju den som låt fem här! 

Johan: Ja men jag kanske var förutseende och visste att låtarna skulle ta slut!

Olle: Haha, okej men sen då så går vi vidare till Jonathan Richman “New England”, det är ju en klassiker men jag vill ta upp en grej, samtidigt som man lyssnade på de här banden, Hidden Cameras och UNPOC och så vidare så var det ju väldigt viktigt att bilda sig inom Klassikerna här. Vi ser också Elvis Costello och Van Morrison på blandbandet! “Astral Weeks” lyssnade alla på här och det refererades liksom till de där skivorna kors och tvärs. 

Johan: Jo, Electrelane – “The Valleys”, Electrelane var ett helt kvinnligt krautrockband från England och hon skrev ju också i [elektronisk/konstmusiktidningen] The Wire minns jag, jag är ganska säker på att det var en av tjejerna i Electrelane som gjorde det. Men den här låten “The Valleys” den har ju liksom ett stort körarrangemang så den sticker ut jättemycket från deras övriga material och de spelar den inte live, vi såg dem i Stockholm på Accelerator-festivalen. De skulle ju behöva ha en jättestor gospelkör med sig liksom, men när jag lyssnar på den nu, jag skulle jag säga att den håller verkligen för tidens tand. Jag känner att jag kommer sitta på ålderdomshemmet och lyssna på den här.  Sen tänker jag också på den här låten från skivan “Axes”, “Eight Miles” heter den väl med dragspelet. Electrelane var ett bra band men jag kan liksom inte komma ihåg exakt hur nån annan låt låter liksom. 

Olle: Sen var det ju Animal Collective – “Leaf House”, det är en tidsmarkör, det känns som att det har sagts väldigt mycket om dem men minns du något särskilt, du såg dem i Göteborg va? De hade liksom ett varsitt bord fullsmockat med elektronik och man visste inte riktigt vad de gjorde men det var kul att se. Det är mycket konstiga ljud hela tiden och på den här låten tänker att de liksom försöker sjunga lite som syntljud? Han jamar som en katt också…

Johan: Det var en svinbra verkligen, asså man har ju slutat lyssna på dem men känns som man glömt bort dem lite grann men jag skulle säga att det är dumt alltså. Ett riktigt bra band, allt de gjorde var top notch. 

Olle:  Jag har nog lyssnat mest på egentligen den här [Animal Collective-medlemmen] Panda Bear “Person Pitch”, det är också en Beach Boys-tolkning på något sätt och med lite minimalism eller nästan techno typ i låtuppbyggnaden. Den är skitbra den skivan verkligen jättebra. 

Johan: Men alltså jag lärde mig från Animal Collective liksom att att Beach Boys hade en mer massa flummig psykedelisk sida, det hade inte jag uppmärksammat innan liksom och sen har jag börjat lyssna på så här “Smiley Smile” och såna skivor och älskar dem liksom.

Olle: Jag gick den här Wikipedia-vägen med dem, jag tror att jag började läsa artiklar, det var säkert på den här som fanns då, Pitchfork. En nån här recension på någon samling eller kan det ha varit när “Smile” med Brian Wilson kom ut? … som jag liksom bara sög i mig bakgrundshistorien om det här ofullbordade mästerverket och gick tillbaka till alla de här skivorna “Surf’s Up” och vad de heter där “Smile” – materialet finns utspritt. 

Johan: Du gick lite djupare ner i det kaninhålet än vad jag gjorde så du var kanske lite tidigare med och upptäcka de sakerna

Olle:  Det var ju en sån här störig sak när man var typ 20 nånting och hade upptäckt det där så var man så här “Okej, alla har hört Beach Boys, men jag liksom förstår dem” haha, så jävla töntigt så alla gillar ju Beach Boys för att de är svinbra liksom, “Good Vibrations” är ju en av deras mest experimentella låtar…

Johan: Men när man kom på ett band som är bra som har gjort mycket, det är som en stor skattkammare. 

Olle: Men ja, det känns som en av de där markörerna, att liksom, förutom den här indien  som var då, så var det mycket skivsamlarmusik, som liksom hörde ihop med det. Det känns som att det inte är slumpartat att du har med Elvis Costello på det här bandet och Van Morrison, men jag tror att de åren att asså du och jag och många våra kompisar var liksom väldigt så här liksom, vi nördade ner oss liksom i skivsamlande och ett sorts, liksom musikhistoriskt sätt att lyssna på musik. Liksom det var mycket sektbeteende du vet, typ att när vi gjorde listor i vårt forum, “100 bästa skivorna genom historien” eller bara “årets bästa skivor 2004” så blir det mycket likriktning, såhär att man håller på att övertyga varandra om att olika saker var bra och till sist så tyckte alla ungefär lika. Haha. 

Johan: Alltså på nåt vis så hade man nån idé om att man liksom liksom visste vilka grejer som var bäst, alltså att man hade inte riktigt fattat att det finns hur verkligen hur mycket musik som helst som är skitbra, det tar aldrig slut liksom. 

Olle: Men här kanske man lite grann gick runt och hade idén om att det fanns nåt som objektivt sett är liksom är den bästa musiken som har gjorts typ. Så här “första Suicide det här är det bästa, allt annat är bara relativt bra som kommer efter det” liksom att man börjar med det där jävla snacket också, alltså “Suicide” är skitbra för att den är skitbra liksom det är egentligen det hela. Eller att den var först också liksom ännu tidigare än den också finns Silver Apples, det är kul med den där musikhistorien absolut men sen börjar man snöa in på Alan Vegas åttiotalsskivor och börja höra saker i dem som man tycker är bra fast egentligen är det typ inte så bra.

Johan: Men alltså det är ju inte som att det finns nåt facit liksom och det är ju ju väldigt skönt att släppa den sortens snobberi liksom verkligen verkligen det är skönt när man äldre att man inte så där. Jaha okej så du gillar inte den här skivan, fint lyssna på nåt annat. Om man tyckte om fel musik i 20-års åldern fick man ju typ en utskällning.

Olle: Ja det fanns personer som vi inte nämner vid namn som till exempel var väldigt negativa till att vi fortsatte liksom lyssna på dödsmetall och sa saker om man tog upp det i de här lite mer fina sammanhangen liksom, bland folk med God Smak. 

Johan: Det var nästan lite så här, dödsmetall det var bara konstigt konstigt, det brydde sig ingen om, men om du säger liksom så här typ att “fel” låt med, vad heter de…. jag minns någon gång som jag sa att “fel” låt med Prefab Sprout var min favorit och [personen vi talar om], “har du vax i öronen eller?”. 

Olle: Jo jag hade en till sak vad heter det jag nämnde förut att Electrelane spelade på Accelerator 2004 och det var fan ett bra år alltså, Smog spelade, Sonic Youth spelade, Joanna Newsom som typ var helt ny artist då spelade på gården. [se affischen, här har jag fel, det var 2005 alla de artisterna spelade, 2004 när Electrelane spelade var ett något svagare år tycker jag nu – “Fife” artisterna spelar också, Lone Pigeon och UNPOC. Tidsmarkör också att The Tough Alliance gjorde, tror jag sin första spelning, de slog bara på skivan och stod på scen och såg tuffa ut med baseballträn – idiotiskt men då ansågs det fräckt.]

Johan: Spelade Smog alltså, jag hade inte så bra koll på dem då men ja jag minns att jag såg spelningen. Det känns lite tråkigt, jag älskar ju Smog nu! 

Olle: Ja jag minns när vi såg vad heter han, din favoritartist i Norge… Elliot Smith! spelade på en festival innan vi skulle se Sonic Youth då också. 

Johan: Och det var också att du vet, det var jättebra och så sen levde han inte så länge till. Och så var det liksom ja det där var den enda gången man skulle se honom, men jag hade liksom inte koll på hans musik liksom och sen några år senare har jag ju blivit ett jättestort fan av Elliot Smith liksom, och visst man kan tycka att det var tråkigt att jag inte hade koll då, men jag har ändå sett honom och det kan glädja mig! 

Olle: Verkligen men jag kommer ihåg vissa låtar specifikt som att då var “XO”-albumet nytt och jag kom ihåg att han spelade den här “Everything Means Nothing to Me”, den är avskalad och man hör texten väldigt bra så så den kom jag ihåg

Johan: Jag minns ungefär hur det lät, det var ju ganska Rock liksom väldigt bra låtar och sådär men minns väldigt tydligt, om vi hoppar tillbaka till Accelerator igen, Joanna Newsom konserten,att hon körde en låt som liksom inte fanns utgiven på skiva som var väldigt lång och jag bara fan det här är det bästa jag hört liksom, så sen när ”Ys” släpptes då liksom liksom bara det här kommer nog vara skitbra och det var det ju. Och den där är låten jag hörde live liksom. 

Olle: Men blandbandet heter Hultsfred 2004. Vad såg du på Hultsfred 2004 förutom Morrissey? 

Johan: Pixies alltså, Pixies var väl ganska bra. Jag tror nog att vi tyckte att det var lite långt och sådär. Air var ju en jättebra konsert och så Phoenix var ju jättebra det var ju lite de jag var där för att se, det tyckte jag om. Sen såg jag Asta Kask också. Det var bra! Det är den enda gång jag har sett Asta Kask, hela bandet i alla fall, Sen amerikansk hiphop grupp [vi kommer fram till att det var Dilated Peoples] och sen så såg vi Dizzie Rascal, han hade ju släppt den här “Boy in da Corner” den tyckte man var var väldigt bra. Det var också en väldigt bra konsert. Sewn såg jag ett indieband på den här inomhus, lite mindre ladan liksom. Morrissey hoppade vi över lite för vi har redan lyssnat på Morrissey bandet som jag spelade in till samma Hultsfred. Jag kom ihåg att han pratade om att Sverige hade vunnit Eurovision, “It was a good song”, tror det var “Det gör ont” med Lena Philipsson. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt bra när han körde “Every Day Is Like Sunday” 

Olle: Vad mer då, jo den här japanen, Maher Shalal Hash baz, han såg jag på Kulturhuset Underjorden alldeles bredvid där jag bodde i Gamlestan i Gbg, det var ju också skitbra. Han hade ju som sin grej att liksom spela musik som skulle låta så här orepad. Det är en jäkligt cool grej, på den där jazz-skivan [“Osaka Bridge”, med Bill Wells] då är det liksom typ så här barnorkestrar med, så att de sätta låtanra men att låter lite skevt och gnisslar lite på turmpeten liksom. 

Johan:  han skrev väl nya noter för varje konsert för att musikerna inte skulle kunna låtarna så bra, visade dem först under spelningen.  

Olle: Det var en skitbra konsert, Jens Lekman spelade då också som förband och han spelade också så här massa nya låtar från den här “Night Falls Over Kortedala”, som senare har blivit klassiker, det var också så här “fan vilka bra låtar”, man hörde dem första gången. Om vi ska avsluta nu, Pavement har du bara stoppat in, en klassiker liksom, det har ingenting egentligen med den här perioden att göra, det är en gammal nittiotals låt “Silence Kit”. Innocence Mission… mer kristen country. Alltså den här bloggens läsare är väl 99 % kängpunkare, så de kommer säga upp prenumerationen om de hör Innocence Mission alltså. En tjej som sjunger fint om gud typ. 

Johan: Är det någon som läser alltså? 

Olle: Inte så här långt, haha! Fyra stycken kanske läser bloggen. 

Johan: Det är bäst ni läser för här sitter vi och sliter åt er fyra! Vi har ganska roligt i och för sig, det är sant. 

Olle: Mika har ju bred musiksmak så han kommer nog hänga kvar ändå. Ja men jag tror att det är ungefär det! Jag har inget särskilt mer på blandbandet just nu! 

Johan: Det blir ett bra slut