Stålstaden

Så förra delen avslutades med en väldigt spännande cliffhanger där jag hyllade den lokala uppvärmningen (se del1) och ställde mig frågan om Alkberg skulle kunna överträffa kvällens inledning.

Mattias Alkberg har inte bara skrivit klassiker som ”Ragnar” och ”Fyllskalle” utan har värvat Conny Nimmersjö från nyligen insomnade Bob Hund som gitarrist.

Det är annonserat att han ska SPELA ROCK ikväll, då som en kontrast till hans senaste, trap-influerade material. Alkberg är på bra humör och gör många bra mellansnack ”nu får man ju inte säga snutjävel längre eller jävla gris och så”.
Han frågar i samband med låten ”Sundbyberg” om vi ser Sandviken som en förort till Gävle. Jag tycker det är lite väl svaga reaktioner på det från publiken så jag säger högt och tydligt ”Ska du ha stryk?” vilket han verkar vara ganska nöjd med.

Wåhla ställer också den utmärkta frågan vilka negativa upplevelser han har haft i Sandviken (ja det här är en sån konsert där det är fritt fram att ställa intervjufrågor till artisten). Han svarar att när han spelade med Bear Quartet spelade på Kungen 2000, var någon uppe på scen och ville hålla på och skruva på hans effektpedaler. Haha! Har inte hört något om detta, om någon har någon info om detta, hör av er i kommentarerna nedan!

Den andra historien var om hur han haft någon poesiuppläsning eller författarsamtal på bibblan och efteråt skulle ta en öl och hamnade på ”en jätteliten pub, bara ett hål i väggen”, där de enda kunderna utöver han och en kompis, var några nazister, vilket var nära att sluta i handgemäng. Kan han mena lillpuben? Och om någon nasse som var där den kvällen mot förmodan läser detta kan de ju bekräfta det i kommentarsfältet.

Jo men jag minns en annan grej om BQ spelningen 2000, som jag inte var på själv (var ute i skogen och spelade in demos med Incognito Pop). Jo men Matti eller kanske Peter skrev någon slags turnédagbok i expressen och där beskriver de Kungen som en ”fritidsgård” och berättar historien om hur de haft en flaska whiskey på ridern men alla arrangörer var under 20 så ingen hade kunnat gå på systemet. Men framåt kvällen ”hade någon varit ute och fixat en flaska hembränt” (det här är preskriberat nu).

Hade inte råd med merch. Skit! Jag älskar den senaste serien diktsamlingar, ”Med rätt att dö”, ”Tidiga Exploited” och ”Inga bekymmer-bekymret”. Får köpa någon annan gång men man vill ju kunna säga att man köpt dem i merchen på Kungen. Blev inte direkt någon efterfest eftersom alla var slut efter en hel dags arrangerande, eller i mitt fall springarna på olika event. Fan vi är över 40 nu alltså!

Nästa dag tänker jag och Jon oss att vi ska gå på gamingfesten med barnen. TV-spel, roliga leksaker, saker som blinkar och cosplay borde ju liksom gå ihop med barn inte. De har skitdålig attityd. Ok det är kul att spela flipper i typ 2 minuter men sen är det vidare till nästa och helst vill de gå ut och leka. Jag vill prova Nintendoklubbens smäckfulla kassett med typ alla Nintendospel och alla homebrews, men får som mest spela Shadow the Ninja i typ 10 minuter. Kronblom & co spelar Haunted Halloween 86 i bakgrunden.

Det pågår en speedrun tävling i första banan på Super Mario Bros 1 (jaja det heter bara SMB men jag måste ju precisera vilket jag menar). Efter påtryckningar anmäler jag mig bara för att få en känsla av hur man ligger till. Har aldrig gett mig på att försöka klara banor snabbt. Jag får observera hur de tävlande innan mig tar andra röret ner till en pengavärld som förkortar speltiden. Sen gäller det att sätta alla hopp osv.

Alla får tre försök och den bästa tiden räknas. Barnen som deltar sätter banan på ca 22 sekunder. De flesta vuxna runt 20. Grovlastarn (från Nintendoklubben) som kommer vinna överlägset sätter den på 18.

Jag börjar en testomgång som är en bit över 21. Andra gången blir jag desorienterad och vet inte vilket rör jag står vid, det har man såklart inte tid med. Men jag avslutar i lagom tid för att träna de sista momenten och det slutar över 25. Till sist sätter jag en tid runt 20 sekunder, precis runt genomsnittet av de vuxna tävlandes resultat. Det får väl ses om ok!?!?

Efteråt är det ett jävla snack om att jag gjort den sämsta tiden i turneringen! Vadå det är bara en tid som räknas. Men jaja jag bjuder på den jag gjorde ett avtryck i alla fall.

Men nu börjar barnen strejka och vill gå ut och leka på den lekplatsen som en gång var gräsplanen bakom Hammarskolan, framför Annexet, vår gamla replokal (Egofish, Tunic, Mentally Scarred osv).

Nu är den gamla gräsplanen uteområde till en förskola och full med studsmattor och klättertorn, men en gammal rockräv som jag känner såklart historiens vingslag på en sån här plats.

-Visste du, min son, att Entombeds ”Left Hand Path”-video är inspelad här?

[ingen reaktion från barnen]

-Va? Säger Jon, här?

-Ja, men det här vet du ju om. Det är Kim Hansen (legendarisk Back Beat-filmklubbsarrangör och producent av nollbudgetskräckisar) som har regisserat den! Den är filmad på Back Bite Bulk, festivalen 1990. Det var ju i ett tält på den här planen! Freddie Wadling och Fläskkvartetten headlinade popdagen och Entombed headlinade metaldagen. Det är ju så jävla mäktigt att jag satt ju hemma och tittade på den på Headbanger’s Ball då och tyckte det var svinfett och hade ingen aning om att den var filmad här i Sandviken.

– Ola från Sorcery säger att delar av publikbilderna egentligen kommer från en Sorcery-spelning, Kim har klippt ihop en massa headbangande och stagedivande helt enkelt.

Ännu en sak som hände på den spelningen var att Mattias från Millencolin hade åkt hit från Örebro, när han då spelade trallpunk och uppenbarligen gillade death metal. Och så, liksom i merchen på Back Bite Bulk hittar han ”No Control” med Bad Religion och åker hem och är liksom ”Shit! Det här är grejen! Det här ska jag satsa på nu” så liksom, alla vägar i rockhistorien möts… på den här gräsplanen.

-Det var en ganska stor metalhändelse va? Folk som kom från långt bort.

-Alltså jag tror det. Fagersta (Bergslagsrocken) var ju det största. Annars tror jag att det här var en av de större death metal- festivalerna då.

Vid det här laget har barnen spårat ur helt och ska hålla på att ta av sig ytterkläderna, fast det är minusgrader. Varför gör de så? Vi bestämmer oss för att skita i det här och gå och äta pizza (i gamla TV-tekniks lokaler).

Fotnot: TV-teknik var det råare av de två hyrvideoställena i Sandviken när jag växte upp på 90-talet. Till skillnad från Videohallen (denna franchise som också fanns i Storvik och Bollnäs) som hyrde ut 3 filmer 3 dygn för 50 kr så körde TV-teknik 4 filmer i 4 dygn för samma pris, och de hade mer B- kult- och genrefilmer i fula utgåvor. Bl.a. minns man ”Salo – sodoms 120 dagar” VHS-utgåvan som bara var en varningstext typ ”Obs! Se inte det här filmen, på riktigt”. Klart man såg den.

Jag var helt pank den här dagen och fick mygla in mig via gästlista, tack Jimi för det! Återgäldar såklart min pressackreditering med en dokumentation i textform, sådär en månad i efterhand! En disclaimer är att två Sandvikenband spelade i Stockholm den här dagen, därför är jag inte på Broder Tuck och ser Menecia). Ändå starkt för en kommun på under 40000 invånare med två band i huvudstaden samma kväll! 

Lite bakgrund, Jimi sjöng ju i Oi!-punk bandet Gasman på 90 talet och som supporter av fotbollslaget Sandvikens IF är Cricket Club en naturlig del av tillvaron, då de har skrivit inmarsch-låten “Håll mina vingar en stund”. 

Ok, så Kollektivet Livet är en centralt belägen lokal vid Fotografiska museet i Stockholm som kom till genom medborgarförslag då när ett antal konsertlokaler fick stänga pga klagomål på ljudnivån från grannar. “Kollektivet” har förutom det muséet bara Viking Line-terminalen och en motorväg som grannar men ligger ändå bra till i stan, en kort promenad från Slussen. 

Det första som slår mig när publiken börjar strömma till är hur många de är. Jimi Sebastian är headline-akt ikväll och lokalen är så gott som fullsatt och jag kan inte riktigt sätta fingret på vilken slags publik det är, “vanligt folk” skulle jag säga. Jag hade gissat att det skulle vara fotbollssupportrar och några gamla övervintrade mods i publiken, men cricketklubben verkar ha korsat över till någon slags mainstream-publik vilket är helt rimligt givet musiken men jag vet inte riktigt hur sånt här funkar idag när ZTV inte finns; lyssnar alla de här på Fotbollsmorgon? (könsbalansen är också förhållandevis jämn). 

View this post on Instagram

A post shared by St.Jimi Sebastian Cricket Club (@st.jimisebastiancricketclub)

Förbandet är någon som heter (måste googla) Barry Steel. Han sjunger själv med gitarr (ok, någon spelar synt bredvid) och det ger inget större intryck utöver att han kan sjunga bra. 

Ok, så för att banka in att vi som samlats här är anglofiler och ska fira angolfil kultur (åtminstone om Jimi får bestämma) spelar DJn korta snuttar ur ikoniska brittiska låtar från 80 och 90 talet. Madness, Blur, Dexy’s Midnight Runners, Stone Roses, The Jam. De låtar jag får shazama (för jag skriver den här texten mentalt när jag står där) är Arctic Monkeys och Babyshambles. Det är liksom så modernt som vi sträcker oss. Jag gillar den här inramningen, för den etablerar vad vi gör här. Vi är inte bara random människor som knäcker en bärs efter en hård dag på gruvan (på Södermalm är gruvan en reklambyrå) utan vi är här för att vi gillar parkas och fish’n’chips, åtminstone i teorin. 

Ok, så Cricket Club är ett snortajt liveband trots att de tydligen inte repar. Jimi har en konstig fiskarmössa på sig, trots den svinvarma lokalen, som han vid ett tillfälle kommenterar är någon slags blinkning till Göteborg. De spelar mestadels låtar från förra årets album “Into Your Heartbeat” som jag älskar och är här för att se. Versionen av “When You Tremble” står ut ikväll, den är riktigt fin. Den finns på youtube och där går det inte riktigt fram hur speciellt det kändes i verkligheten, men här är den ändå. 

Publiken, som fortfarande fascinerar mig, är med på allting och sjunger med i låtarna. Jimi säger kryptiska och lagom störiga saker mellan låtarna “Visste ni att om man slår ihop Göteborg och Stockholm, så är de tillsammans större än Sandviken?”.

“Håll mina vingar en stund” spelas mitt i setet, inte som extranummer eller på någon sorts begäran och vi är kanske 4 som skanderar “Sandviken! Sandviken!” efter låten, så som man gör på match. Detta gör mig glad för jag är där ensam, utan support av sandvikenkompisar. 

“I Still Get The Calls” är deras mest spelade låt på Spotify (över 200000) och dras av sist i settet. Igen, vet jag inte riktigt hur sånt här fungerar. 

Sandvikens IF har förlorat 0-4 mot Kalmar samma dag. Jag träffar en Kalmar-fan på toaletten och klämmer i med ett “Sandviken! Sandviken!”, han är supertrevlig och säger att han gillar Sandvikens IF och jag gratulerar till en snar återkomst till allsvenskan (vilket i skrivande stund ser ut att hålla). Någon annan på toaletten frågar ur luften något om Mattila-bröderna och avslutar “Sandviken, det är ett hårt ställe!”.

I mitt fanzine Stålstaden#3 intervjuade jag Jimi om bland annat musikscenen i Sandviken och hur den hänger ihop med supporterkulturen, här är ett utdrag ur det samtalet:

Om vi börjar med dig, när du växte upp och mötte någon slags musikkultur i våran gemensamma stad Sandviken, när var det ungefär och hur såg den ut då?  

Tror det var efter skoltid på Murgårdsskolan när jag gick i 7an. Det var en kille som hette Torbjörn Thorsen (Stevepops) som agerade som någon form av mentor till Macke Backlunds band, möjligen hette de redan då Crystal Light. Jag hängde bara med, men fick i pausen låna nån gitarr och blev instruerad hur man spelar “Johnny B Goode”. Fattade aldrig exakt när jag skulle byta ackord. 

Bandet fixade sen en replokal på Back Beat Bolaget och jag hängde med som hang around. 

Minns att de ledande banden i huset, de med mest pondus som jag uppfattade det var Peter Sjöbergs Rivendell, Sorcery och bandet längs ner i korridoren med total integritet, Ola Broquist och Lasse Forsbergs Elvert Underground.  

[Jag får det här till 1987-88, huset BBB på den tiden var nuvarande Rockhuset och BBB ordnade fortfarande replokaler. 1994 när BBB flyttade 50 meter till Kungen, knoppade man av replokalsverksamheten och föreningen Rockhuset bildades, reds anm.] 

Om vi kollar på Gasman, associerar jag det bandet med brittisk andra vågen-punk, Cockney Rejects och Blitz och sånt är det en ganska rättvis beskrivning? Hur kom ni i kontakt med den musiken i Sandviken i början av 90-talet?  

Jo men det stämmer. Även om vi i starten körde en del svenskt som Ebba Grön och Rasta Hunden och gled sen vidare till The Clash, Sex Pistols. Tror möjligen Sham 69 blev den största influensen. Vi kom nog i kontakt med dessa band genom Leffa Nordlund som lånade ut samlingsalbum med liknande artister från England. Gillade just idén med dessa band där man kunde kombinera intresset för fotboll OCH musik. Något som jag på den tiden uppfattade var en mycket komplicerad kombination i Sandviken. Antingen var man hårdrockare eller gillade sport. Ja i min begränsade värld i alla fall.  

Ni var ju ett relativt sett “stort” Sandvikenband ändå, spelade utomlands och medverkade på en del av den tidens ganska högprofilerade punksamlingar mm, hur nätverkade ni med punkscenen i Sverige och internationellt?  

Jag minns det som att vi var otroligt flitiga i att ringa och skicka demos och senare CD’s till Fanzines, spelställen och skivbolag. Det var ett ganska hårt jobb och kostade en del men var nödvändigt om man ville sträva utåt och inte fastna i Sandviken. Vi lyckades delvis men det fanns också högre mål som vi inte nådde upp till. På den tiden var det för oss att ligga på skivbolaget Burning Heart och spela på Hultsfredsfestivalen. Dit kom vi inte men vi fick uppleva och vara med på mycket annat såklart. 

Efter att Gasman lades ner, gör en ungefärlig kartläggning av vägen därifrån till St Jimi Sebastian Cricket Club? Musikaliskt och så att säga med livet?  

Ska man vara helt korrekt la vi aldrig av officiellt utan det blev någon form av soppatorsk. Vi hade ju fått in ett par videor på ZTV som var en stor kanal på den tiden. En kille på Universal hörde av sig och jag var på möte i Stockholm med honom. Vi blev större som band såklart men det blev liksom inte det stora lyftet som vi hoppats på. Vi skulle också göra en Europaturné som blev inställd nån vecka innan vi skulle åka, surt. Jag hade också flyttat till Stockholm 1999 och var sugen på ny musik. Tillsammans med Daniel Tancred bildade jag Elmo Red som släppte en EP (där vi bland annat gjorde en duett med Arne Weise) och ett album innan vi kastade in handduken. Där och då kände jag att ska jag fortsätta med musik får det bli i ett projekt där jag har mycket större kontroll i allt och bildade ”Cricket Klubben”. Tanken var samtidigt att det måste vara roligt, vilket inte alltid är fallet såklart men en riktlinje.

“Håll mina vingar en stund” har ju med rätta lyfts fram som en av de starkaste fotbollslåtarna och jag skulle säga att det inte är någon överdrift att den liksom gett supportrarna någon slags framtidstro långt innan vi tog oss upp igenom seriesystemet. Att vi måste liksom vara en klubb att räkna med, det hörs i musiken. Vad var de direkta influenserna till den låten? 

Tack. När jag skrev låten tänkte jag först och främst att klubben nog behövde mer ”shit” som binder ihop oss och förstärker känslan av sammanhang och en bredare kultur. Tror nog att West Ham’s  “I’m Forever Blowing Bubbles” [av Cockney Rejects, reds anm.] var lite inspiration, inte för skrytigt utan lite mer vemodigt. 

När mötte du någon slags fotbollssupporter-kultur och har det alltid varit Sandvikens IF?  

Ja Sandvikens IF har gällt sedan jag var 6 och gick i fotbollsskola med Micke Källström (Kims pappa som spelade i SIF). Tror mitt första supporterminne var en bortamatch på Strömvallen typ 1981-82 mot GIF inför 7000 när vi var på väg upp i Allsvenskan. En kurva var rödvit, det var många från olika ungdomslag såklart, men minns också att en del blev utslängda för de drack sprit på läktaren!! och att vi hade en helaklacksledare som bodde i Stockholm. Oklart om han var från Sandviken eller om han var inhyrd.  Det var inte förens senare såklart som jag började åka på fotboll och se andra lag. Framförallt har jag haft ett stort intresse i Manchester United genom åren, men känner ganska starkt att den toppfotboll som vuxit fram blir mindre och mindre intressant ju mer lagen separeras från någon slags grund i folket som bor i kvarteren och knappt har råd att ta med familjen på fotboll nå mer. 

För någon som läser det här och inte vet så mycket om Sandviken, vad är SIF för slags förening, om du måste hålla dig till, säg, några meningar? 

SIF har nog från att vara på lite på dekis från slutet av 80 talet fram till de senaste typ 15 åren vuxit fram som en förening med ett tydligt, långsiktigt mål för A-laget mm men som också tar ett stort samhällsansvar vilket jag gillar.  

[hela texten i papperstidningen]

Först ut denna dag var en liveinspelning med Källarpodden. Jag uppskattar denna typ av inslag som inte är band på festivaler. Jag hade själv en liten föreläsning om punkfanzines på Ta livet i dina egna händer-festivalen på Kungen i Sandviken och det är liksom bra att det framgår att scenen innehåller fler saker än att vi tittar på band. Jag har lyssnat lite sporadiskt på källarpodden innan, som är en podd där de diskuterar lite aktuella ämnen, först nyktra och sedan fulla som jag förstår det. De gör ju även lite bevakning av Hudik scenen i allmänhet och Ostämman i synnerhet (i år har de intervjuat nästan alla band som spelade, kolla upp).  För mig som inte känner dem personligen, var det en bra ingång att lyssna på det avsnittet när de berättar om en turné med Gefyr, ett band som jag som sagt är lite ohälsosamt intresserad av (se dag 1). I alla fall minns jag detta som kul och de hade bland annat ett ”gissa nazist”-inslag där publiken fick gissa vem som var nazist utifrån foto.

Redan dag 1 träffade jag Punk-Ove och Punk-Anna som var där för att spela med Där skåpet ska stå som alltså inledde dag 2. Punk-Ove och Punk-Anna är mina punklärare från Högstadiet. jag ska förklara det här för er som är yngre, när det inte fanns sociala medier eller ens youtube, fick man helt enkelt åka hem till en äldre punkare i trakten där man bodde och “Hej jag är intresserad av Punk, vad behöver jag höra? Jag har hört Asta, Strebers och KSMB”, och då visar till exempel Punk-Ove Subhumans, Crass, Mob 47, Discharge osv och sen är man liksom igång. Alla föräldrar därute, vad skulle vara konstigt med att ens tonåring plötsligt börjar umgås med tio år äldre personer som har konstiga kläder och frisyrer? Tänkte väl det. Inget!

Jag har inte lyckats se Där skåpet ska stå innan, trots att jag känt 3 av 4 medlemmar sedan högstadiet (även om jag inte hållt kontakten med alla). Tycker det räcker med några foton på Ove för att förklara spelningen. Han håller mest till ute i publiken, som är lite gles pga den tidiga speltiden (bakfylla) och ja, inget är väl mer rimligt än att Ove frontar ett brutalt 2 takts-punkband (vilket han aldrig gjorde när jag var ung alltså). 

Sedan det där med bakfylla och solsken och tendensen att skita i band och bara sitta på campingen i en solstol, detta ska man också göra på festival och det är här vi ägnar oss åt detta då; efter att jag gjort mitt bästa att stötta DSSS så sket jag helt enkelt i några band och satt ner och blev bland annat bjuden på Mimosa av Båten som är ett sant proffs och har hela den här helgen planerad och uppladdad i bakluckan på sin bil i kylväskor, det är bara att bocka och tacka i respekt. Rickard i Gadget var där i sin husbil och ett gäng till; känner att det utbyttes mycket relevant scen snack här men jag kan ju inte komma ihåg det nu. Kronblom, sångaren i Kronofogden, dök också förbi och bjöd på egengjord habanero-sprit som också var sjukt god, vi har att göra med riktiga festivalproffs här. Själv får jag erkänna att jag inte varit på flera dagars-festival sen Hultsfredtiden i gymnasiet. Jag är för bekväm helt enkelt. Fick reda på att Kronblom också är bibliotekarie (och fanzineredaktör) vilket är ett fint litet sällskap i scenen där jag förutom mig själv noterar Mika, Fredrik Kullman, Johan Jacobsson m.fl. som jag inte kommer på nu (Vi har också subkulturen zineredaktör/arkivarie). Jag kan avslöja hemligheten: när man sitter i infodisken och det är lite folk på biblioteket, kan man göra intervjuer i messenger och redigera texter (och se ut som man jobbar samtidigt). Sedan är det ju något som bara känns rätt med det hela, vi är ju scenens arkivarier och bibliotekarier. Som Drop the Bomb skrev, Historien skrivs av vinnarna, utom punkens historia, som skrivs av skrivbordspunkarna. 

Ok, nu måste jag leta fram ett spelschema från dag 2 och rekonstruera mina minnen av vilka som spelade. 

Ok Kremering har jag 100% sett. De är alltså i gymnasieåldern (?) och kommer från Umeå och spelar råpunk/rens/metal. De avslutar med en cover på ”Spräckta snutskallar” så all cred till detta band som har framtiden för sig men redan nu levererar. Kul med nytt blod i scenen och jag tror mig se någon slags ny generation just uppe i Umeå, det är ett ungt band med annat namn som spelar med Refused nu som jag kan kolla upp sen vad de heter.

Ok sedan var det lite noise ute i Tältet, denna gång i form av Tyskertøs som jag tror är från Sundsvall. Faktiskt har hon vid något tillfälle varit trummis i Hårdgnissel ser jag i hennes bandcamp bio. Hon gör en grej med en kedja och någon slags metallbricka som är kontaktmickad får jag förmoda och körd igenom effekter. Coolt!

Ok, ni kan inte begära att jag ska komma ihåg skillnaden på precis alla mangelband som spelade, men Fox Womb är från Göteborg och spelar enligt deras bandcamp ”Chaotic Hardcore”.

First Warning är ifrån Umeå och spelar ”sporthardcore” alltså gammal hederlig 90-tal/SxE metalcore tugg.

Svart Samtid gillade jag mycket, sångerskan var ju jävla laddad alltså, mycket Ritalin den dagen. Båten ogillar när band har ”speciella sättningar”, ett av de två stränginstrumenten är en ”bas/gitarr” istället för vanlig bas, jag gillar att hela ljudbilden är som en akut tinnitusframkallande diskantsmocka (samt att band låter olika). Är de från Oslo? Ni kan rätta mig här i kommentarsfältet så vet jag att ni läser!

Gadget då, denna grindcoreinstitution från Gävle. Jag får höra av Rickard tidigare under dagen, att de har hållt på i 26 år i år! Det är fan inte klokt! Respekt för det! Tycker de har fått en nytändning med Emilia på sång, det blir en annan slags energi, med all respekt för deras förflutna. Fan de manglar på bra alltså! Tror senaste gången jag såg dem, på ”Mellansvenska mangel och rens” på musikhuset i Gävle var bästa gången jag sett dem och det här var inte direkt sämre. Extra imponerande får jag veta efteråt, att Williams baskagge gled iväg hela tiden så att han i praktiken bara spelade med pedalen, i ”luften” (pedalen har en trigger – för er som inte spelar trummor i Morbid Angel, en trigger spelar alltså upp en samplad baskagge, man gör det här i extremt snabb musik av någon anledning, för att ljudet ska bli ”tydligare”. Fusk!!!! haha nä jag bara skojar, eller gör jag?).

Jag har sett Shady Lady & the Malefactor, det jag minns mest var att de har en gansk ovanlig åldersstruktur, keyboardisten skulle kunna vara barnbarn till någon har farbröderna som spelar i bandet. Har de någon koppling till Henry Fiat’s Open Sore? Nu slänger jag bara ur mig saker här men det kanske stämmer. Alltså det här är inte ett mangel band men av någon anledning (alkohol)minns jag inte så mycket av det ändå. jaja jag får ju inte betalt för det här. Ser er nästa gång.

Avslutningsvis är Ostämman king! Var nära att jag inte gick för att det är lite svårt med boende mm och någon jag hade tänkt gå med bangade ur osv men det vi får ut av det här att Ostämman regerar och jag tycker alla ska göra ett försök att ta sig dit som inte varit förut. Peace out!

/Olle