Jag var helt pank den här dagen och fick mygla in mig via gästlista, tack Jimi för det! Återgäldar såklart min pressackreditering med en dokumentation i textform, sådär en månad i efterhand! En disclaimer är att två Sandvikenband spelade i Stockholm den här dagen, därför är jag inte på Broder Tuck och ser Menecia). Ändå starkt för en kommun på under 40000 invånare med två band i huvudstaden samma kväll!
Lite bakgrund, Jimi sjöng ju i Oi!-punk bandet Gasman på 90 talet och som supporter av fotbollslaget Sandvikens IF är Cricket Club en naturlig del av tillvaron, då de har skrivit inmarsch-låten “Håll mina vingar en stund”.
Ok, så Kollektivet Livet är en centralt belägen lokal vid Fotografiska museet i Stockholm som kom till genom medborgarförslag då när ett antal konsertlokaler fick stänga pga klagomål på ljudnivån från grannar. “Kollektivet” har förutom det muséet bara Viking Line-terminalen och en motorväg som grannar men ligger ändå bra till i stan, en kort promenad från Slussen.
Det första som slår mig när publiken börjar strömma till är hur många de är. Jimi Sebastian är headline-akt ikväll och lokalen är så gott som fullsatt och jag kan inte riktigt sätta fingret på vilken slags publik det är, “vanligt folk” skulle jag säga. Jag hade gissat att det skulle vara fotbollssupportrar och några gamla övervintrade mods i publiken, men cricketklubben verkar ha korsat över till någon slags mainstream-publik vilket är helt rimligt givet musiken men jag vet inte riktigt hur sånt här funkar idag när ZTV inte finns; lyssnar alla de här på Fotbollsmorgon? (könsbalansen är också förhållandevis jämn).
Förbandet är någon som heter (måste googla) Barry Steel. Han sjunger själv med gitarr (ok, någon spelar synt bredvid) och det ger inget större intryck utöver att han kan sjunga bra.
Ok, så för att banka in att vi som samlats här är anglofiler och ska fira angolfil kultur (åtminstone om Jimi får bestämma) spelar DJn korta snuttar ur ikoniska brittiska låtar från 80 och 90 talet. Madness, Blur, Dexy’s Midnight Runners, Stone Roses, The Jam. De låtar jag får shazama (för jag skriver den här texten mentalt när jag står där) är Arctic Monkeys och Babyshambles. Det är liksom så modernt som vi sträcker oss. Jag gillar den här inramningen, för den etablerar vad vi gör här. Vi är inte bara random människor som knäcker en bärs efter en hård dag på gruvan (på Södermalm är gruvan en reklambyrå) utan vi är här för att vi gillar parkas och fish’n’chips, åtminstone i teorin.
Ok, så Cricket Club är ett snortajt liveband trots att de tydligen inte repar. Jimi har en konstig fiskarmössa på sig, trots den svinvarma lokalen, som han vid ett tillfälle kommenterar är någon slags blinkning till Göteborg. De spelar mestadels låtar från förra årets album “Into Your Heartbeat” som jag älskar och är här för att se. Versionen av “When You Tremble” står ut ikväll, den är riktigt fin. Den finns på youtube och där går det inte riktigt fram hur speciellt det kändes i verkligheten, men här är den ändå.
Publiken, som fortfarande fascinerar mig, är med på allting och sjunger med i låtarna. Jimi säger kryptiska och lagom störiga saker mellan låtarna “Visste ni att om man slår ihop Göteborg och Stockholm, så är de tillsammans större än Sandviken?”.
“Håll mina vingar en stund” spelas mitt i setet, inte som extranummer eller på någon sorts begäran och vi är kanske 4 som skanderar “Sandviken! Sandviken!” efter låten, så som man gör på match. Detta gör mig glad för jag är där ensam, utan support av sandvikenkompisar.
“I Still Get The Calls” är deras mest spelade låt på Spotify (över 200000) och dras av sist i settet. Igen, vet jag inte riktigt hur sånt här fungerar.
Sandvikens IF har förlorat 0-4 mot Kalmar samma dag. Jag träffar en Kalmar-fan på toaletten och klämmer i med ett “Sandviken! Sandviken!”, han är supertrevlig och säger att han gillar Sandvikens IF och jag gratulerar till en snar återkomst till allsvenskan (vilket i skrivande stund ser ut att hålla). Någon annan på toaletten frågar ur luften något om Mattila-bröderna och avslutar “Sandviken, det är ett hårt ställe!”.
I mitt fanzine Stålstaden#3 intervjuade jag Jimi om bland annat musikscenen i Sandviken och hur den hänger ihop med supporterkulturen, här är ett utdrag ur det samtalet:
Om vi börjar med dig, när du växte upp och mötte någon slags musikkultur i våran gemensamma stad Sandviken, när var det ungefär och hur såg den ut då?
Tror det var efter skoltid på Murgårdsskolan när jag gick i 7an. Det var en kille som hette Torbjörn Thorsen (Stevepops) som agerade som någon form av mentor till Macke Backlunds band, möjligen hette de redan då Crystal Light. Jag hängde bara med, men fick i pausen låna nån gitarr och blev instruerad hur man spelar “Johnny B Goode”. Fattade aldrig exakt när jag skulle byta ackord.
Bandet fixade sen en replokal på Back Beat Bolaget och jag hängde med som hang around.
Minns att de ledande banden i huset, de med mest pondus som jag uppfattade det var Peter Sjöbergs Rivendell, Sorcery och bandet längs ner i korridoren med total integritet, Ola Broquist och Lasse Forsbergs Elvert Underground.
[Jag får det här till 1987-88, huset BBB på den tiden var nuvarande Rockhuset och BBB ordnade fortfarande replokaler. 1994 när BBB flyttade 50 meter till Kungen, knoppade man av replokalsverksamheten och föreningen Rockhuset bildades, reds anm.]
Om vi kollar på Gasman, associerar jag det bandet med brittisk andra vågen-punk, Cockney Rejects och Blitz och sånt är det en ganska rättvis beskrivning? Hur kom ni i kontakt med den musiken i Sandviken i början av 90-talet?
Jo men det stämmer. Även om vi i starten körde en del svenskt som Ebba Grön och Rasta Hunden och gled sen vidare till The Clash, Sex Pistols. Tror möjligen Sham 69 blev den största influensen. Vi kom nog i kontakt med dessa band genom Leffa Nordlund som lånade ut samlingsalbum med liknande artister från England. Gillade just idén med dessa band där man kunde kombinera intresset för fotboll OCH musik. Något som jag på den tiden uppfattade var en mycket komplicerad kombination i Sandviken. Antingen var man hårdrockare eller gillade sport. Ja i min begränsade värld i alla fall.
Ni var ju ett relativt sett “stort” Sandvikenband ändå, spelade utomlands och medverkade på en del av den tidens ganska högprofilerade punksamlingar mm, hur nätverkade ni med punkscenen i Sverige och internationellt?
Jag minns det som att vi var otroligt flitiga i att ringa och skicka demos och senare CD’s till Fanzines, spelställen och skivbolag. Det var ett ganska hårt jobb och kostade en del men var nödvändigt om man ville sträva utåt och inte fastna i Sandviken. Vi lyckades delvis men det fanns också högre mål som vi inte nådde upp till. På den tiden var det för oss att ligga på skivbolaget Burning Heart och spela på Hultsfredsfestivalen. Dit kom vi inte men vi fick uppleva och vara med på mycket annat såklart.
Efter att Gasman lades ner, gör en ungefärlig kartläggning av vägen därifrån till St Jimi Sebastian Cricket Club? Musikaliskt och så att säga med livet?
Ska man vara helt korrekt la vi aldrig av officiellt utan det blev någon form av soppatorsk. Vi hade ju fått in ett par videor på ZTV som var en stor kanal på den tiden. En kille på Universal hörde av sig och jag var på möte i Stockholm med honom. Vi blev större som band såklart men det blev liksom inte det stora lyftet som vi hoppats på. Vi skulle också göra en Europaturné som blev inställd nån vecka innan vi skulle åka, surt. Jag hade också flyttat till Stockholm 1999 och var sugen på ny musik. Tillsammans med Daniel Tancred bildade jag Elmo Red som släppte en EP (där vi bland annat gjorde en duett med Arne Weise) och ett album innan vi kastade in handduken. Där och då kände jag att ska jag fortsätta med musik får det bli i ett projekt där jag har mycket större kontroll i allt och bildade ”Cricket Klubben”. Tanken var samtidigt att det måste vara roligt, vilket inte alltid är fallet såklart men en riktlinje.
“Håll mina vingar en stund” har ju med rätta lyfts fram som en av de starkaste fotbollslåtarna och jag skulle säga att det inte är någon överdrift att den liksom gett supportrarna någon slags framtidstro långt innan vi tog oss upp igenom seriesystemet. Att vi måste liksom vara en klubb att räkna med, det hörs i musiken. Vad var de direkta influenserna till den låten?
Tack. När jag skrev låten tänkte jag först och främst att klubben nog behövde mer ”shit” som binder ihop oss och förstärker känslan av sammanhang och en bredare kultur. Tror nog att West Ham’s “I’m Forever Blowing Bubbles” [av Cockney Rejects, reds anm.] var lite inspiration, inte för skrytigt utan lite mer vemodigt.
När mötte du någon slags fotbollssupporter-kultur och har det alltid varit Sandvikens IF?
Ja Sandvikens IF har gällt sedan jag var 6 och gick i fotbollsskola med Micke Källström (Kims pappa som spelade i SIF). Tror mitt första supporterminne var en bortamatch på Strömvallen typ 1981-82 mot GIF inför 7000 när vi var på väg upp i Allsvenskan. En kurva var rödvit, det var många från olika ungdomslag såklart, men minns också att en del blev utslängda för de drack sprit på läktaren!! och att vi hade en helaklacksledare som bodde i Stockholm. Oklart om han var från Sandviken eller om han var inhyrd. Det var inte förens senare såklart som jag började åka på fotboll och se andra lag. Framförallt har jag haft ett stort intresse i Manchester United genom åren, men känner ganska starkt att den toppfotboll som vuxit fram blir mindre och mindre intressant ju mer lagen separeras från någon slags grund i folket som bor i kvarteren och knappt har råd att ta med familjen på fotboll nå mer.
För någon som läser det här och inte vet så mycket om Sandviken, vad är SIF för slags förening, om du måste hålla dig till, säg, några meningar?
SIF har nog från att vara på lite på dekis från slutet av 80 talet fram till de senaste typ 15 åren vuxit fram som en förening med ett tydligt, långsiktigt mål för A-laget mm men som också tar ett stort samhällsansvar vilket jag gillar.
[hela texten i papperstidningen]
Stålstaden 
Lämna en kommentar